Han med hinken
"Han med hinken", Sveriges Mr Plast, gav oss 1950-talets
desigikoner, Breger-kannan och den fyrkantiga hinken, men också
1980-talets folktelefon och 2500 andra vardagsdetaljer från småkakor
till väghyvlar.
Att resa i bil med Carl-Arne Breger genom
hemstaden Malmö är också en resa genom hans verk.
Breger-saker finns
överallt, på alla nivåer, i alla miljöer. I designaffärernas fönster
lyser det orange från citruspressen "Duett". Vid ett vägbygge står en
vägvält vars chassi ritades av Breger. Vi sveper förbi långtradardörrar
av Breger Design och i fickorna ligger ASSA-nycklar som han designat.
Vardagarna
är fyllda av Breger-föremål. De flesta tänker vi knappt på, de är
bruksting och verktyg som löser sina uppgifter lika anonymt och elegant
som det var tänkt.
Plastkaffekoppar, tandborstar, handdukshållare,
smöraskar, Big Pack med glass och elskåpet på trottoaren. När vi stannar
för rött ljus står en cykel bredvid med barnsadeln "Rex", en av Bregers
succéer. På trafikljusets stolpe sitter en papperskorg ritad av honom.
Han
trycker på gasen, krafsar ner en skiss på ett handfat som han gjorde
för 45 år sen, samtidigt som han drar en skröna om ett annat handfat som
Stig Lindberg ritade, men som blev en skvättande katastrof på
restaurang Riche.
Carl-Arne skrockar, pekar på nya hus, muttrar och
svänger ut på Skeppsbron där han visar var Breger Design hade sitt stora
kontor. "Vi hade nio grabbar anställda...." Själv bodde Carl-Arne med
hustrun Bibi Breger i en våning inunder. Nu är kontoret avvecklat och
man har flyttat till en bekvämare lägenhet mitt i staden. Men längst ner
finns en liten skrubb kvar. Där målar Carl-Arne och planerar en kokbok
och en barnbok.
Den 80-årige designkungen låter lusten leda
honom och linjerna går tillbaka till ungdomens måleri och de sagor han
berättade för döttrarna. Penslarnas rörelse mot vit duk tar oss tillbaka
till Stockholm i det sena 1940-talet.
Efterkrigskvällarna glimmade
sagolikt med biopalatsens neonkonst och affischer med sköna stjärnor och
bistra män och där satt den unge eleven från Konstfacks
dekorationsmålningslinje, Carl-Arne Breger, och målade reklambilder åt
Svensk Filmindustri. Han målade jättekvinnor som hängdes utanpå
biograferna, han färgsatte biografer, bland andra Skandia och Röda
Kvarn.
Carl-Arne hade träffat textilaren Bibi Rösell på skolan,
"den stora äktenskapsbyrån" och paret arbetade nu ihop i ett vitt
spektra av dekorationsjobb och inredningsuppdrag för sjukhus,
bostadsområden och en teater i Norrköping. De fick sitt första barn,
Lotta.
Några år in på 1950-talet fick Carl-Arne Breger ett tips
om att Gustavsberg sökte begåvningar. Det räckte med ett samtal med Stig
Lindberg för att Carl-Arne skulle få jobb som mönstertecknare hösten
1953.
Några dagar senare bad han att Bibi också skulle få börja. "Hon är
mycket duktigare än jag." Lindberg anställde också henne och radarparet
"The Two Bregers" blev en viktig del av den andra generationen av
konstnärer och formgivare på porslinsfabriken.
Stig Lindberg
satte sprätt på KF:s resurser och anställde en handfull unga
begåvningar, Lisa Larson, Britt-Louise Sundell, Eje Öberg (sonson till
Arabias stora namn Thure Öberg) och Gabrielle Citron-Tengborg. Nu stod
fabriken konstnärligt rustad för högkonjunkturens smak och köplusta.
Carl-Arne
Breger tröttnade snabbt på att pilla med mönster och flyttade till "de
stora grabbarna på den tunga sidan", till sanitetsporslinet,
toaletterna, handfaten och badkaren, produkter som gav ekonomisk skjuts
åt porslinsfabriken.
Han formgav bland annat handfatet "525", som blev
en sådan succé 1955 att man tvingades lägga ut en del av tillverkningen
till Skottland. Under ett par år kom de ankarprydda handfaten i
tiotusental med skepp till bryggan i Gustavsberg.
På
plastfabriken kom Breger att skapa sina mest kända föremål. Till
skillnad från tidigare plastformgivning som försökte efterlikna porslin,
utgick Breger från plastens egna materialregler och svårigheter.
Genom
ett nära samarbete med hantverkare och konstruktörer kom han fram till
ett formspråk anpassat för smidig och hållbar massproduktion.
Hans
första produkt var kaffekoppen "Bibo" (Latin för "Jag dricker") 1954,
med brickor och koppar i svart och rött med olivgröna skålar till. Den
fyrkantiga hinken från 1955 är skapad för plast utan att kopiera äldre
plåthinkar.
Hörnen var bra att hälla ur och fyrkantsformen var bekväm
att bära. Trots motstånd på företaget blev det en outslitlig, tidlös
hink som fick pris som "1950-talets bästa plastprodukt, alla kategorier"
och som säljs ännu idag.
På fabriken kallades Carl-Arne nu för
"Han med hinken". En annan formikon är citruspressen "Duett" (1956),
apelsinjuicefärgad och funktionellt skön i perfekt balans mellan
ergonomi och karaktär. Sällan har ett 1950-talsföremål förblivit så
tidlöst och modernt. Museum Of Modern Art köpte in ett exemlar.
1957
började Breger rita på en smal vattenkanna, inspirerad av en
brännvinsflaska som hans mamma på gammalt vis hade stående bakom
gardinen i sitt fönster.
Utvecklingsarbetet tog 18 månader och
vattenkannan fick sju olika utseenden innan man tillsist var nöjda.
1959
kunde Gustavsberg stolt presentera vattenkannan som i rött, svart och
grått blev fabrikens spjutspetsdesign.
Breger-kannan lades dock
ner bara efter något års tillverkning på grund av att farliga gaser
frigjordes när man limmade ihop kannans bägge plasthalvor. Men den
radikala tingesten hann ändå etablera sig i samtidens medvetande ("den
är ny i formen, den är kul" - DN, 17/2-59) och har med tiden blivit en
av de tydligaste symbolskulpturerna för 1950-talets svenska form.
Vattenkannan
var Carl-Arne Bregers sista jobb som anställd på Gustavsberg. 1957-59
arbetade han som kontorschef på Bernadotte & Bjørns
stockholmskontor, men startade så den egna firman Breger Design AB, med
kontor på Styrmansgatan 7.
De första jobben var oglamorösa saker som
dörrvred och skyltar i plast för Vadstena Plastfabrik och dammsugare för
Hugin.
En av Bregers speciella insatser under de tidiga åren var
hans ändlösa slitande med företagsbesök, där han personligen dök upp på
fabrikerna och berättade om design.
Han gjorde ofta flera besök varje
dag. Slitet gav många uppdrag och spred medvetandet om formens stora
betydelse för försäljningen.
1962 ritade Breger för Husqvarna
Borstfabrik termosen "Signatur" som blev hela svenska folkets "TV-kanna"
när man upptäckte att Melitta-filtren kunde ställs direkt på termosen.
En lyxmodell med 24-karats förgylld plast såldes på NK för hundra
kronor, motsvarade nästan tusen kronor idag.
I början av
1960-talet flyttade familjen Breger ner till Malmö, där ännu ett kontor
öppnades.
Under decennierna skulle Breger Design formge tusentals
föremål från de mest anonyma betongkrokar till den kända barnstolen
"Rex", lanserad 1976 och en miljonsäljare sedan dess. Stolens
originalfärg var orange och Breger stod på sitt lantställe och
modellerade den skulpturala, skyddande formen av hönsnät och gips.
Carl-Arne
Bregers design har sina fixstjärnor, han har fem grejor på MOMA, men
mellan dem finns ett Breger-rike av bruksting som få skulle känna igen.
Vem bryr sig om en spridarvagn, en konservöppnare, tvålautomater,
badborstar eller ett våffeljärn, allihop utan någon tydlig bregersk
linje.
Han har kallat sig själv "Det allmängiltigas mästare" och
förunderligt många saker av Carl-Arne Breger blev anonyma, men
vinstgivande. Hans garnmatare för IRO (1991) var en väldig framgång och
arbetar nu i textilfabriker över hela världen, en hemlig triumf för
Breger.
Tillsammans med dottern Hanna pysslar han nu lite med
förnyelse av garnmataren, ett av Breger Designs få aktiva uppdrag idag.
"När man blir äldre kan det bli bra grejor, men det kan lika gärna bli
otyg", säger han.
Till och med när Breger-saker är obekvämt stillösa,
som en gustavianskt inspirerad tennljussstake för Haga Mässing, smyger
sig insikten på att Breger ändå har lyckats.
Ljusstaken kommer aldrig
att bli någon designikon, men den sålde i en tid då även IKEA flirtade
med gustaviansk stil.
På 1970-talet, då hantverk och gröna vågen
vaknade var Breger utskälld och anklagades för "redesign", anonymitet
och kommersiellt tänkande.
Vid den tiden ritade han gjutjärnsgrejor för
Skeppshult och en rustik ljusstake för Edsbyn och den hemslöjdsaktiga
stilen är långt från den välkända, snitsiga Breger-formen från
1950-talet, men det rustika låg i tiden och Breger följde uttrycken.
Men
när han var som bäst var han en mästare på att ligga lite före smakens
önskningar och presentera ögonbrynshöjande design som kändes ny och
fräck.
Nytänkandet ledde till Diavox-telefonen 1975, Bregers kanske
svåraste uppdrag, men ocksåden produkt han är mest stolt över.
Televerket och LM Ericsson utlyste en tävling och Breger Design vann med
ett förslag som inte alls höll sig till de tekniska förutsättningarna.
"Men
den var annorlunda", säger Breger idag och berättar att man fick arbeta
med telefonen i två år efter tävlingen. Men ursprungsvisionen låg fast:
att göra radikal, egen design, precis som vattenkannan för länge sedan.
Diavoxen med sin lätta lur och sofistikerade linjer blev en braksuccé
när den introducerades och kallades med tiden "1980-talets telefon".
Idag, i mobiltelefoneran överlever Diavoxerna på kontor och loppisar,
lika snygga, men i skuggan av ny design.
Bara ibland slog
Bregers nytänkande fel. Hans likkista i enkel vit furu floppade. "Folk
tyckte den var för enkel".
Vår sista möbel ska fortfarande vara prålig.
Idag hyllas Bregers futuristiska mikrovågsugn från 1960-talet, trots att
den sedan länge är en utdöd produkt.
Om hans papperskorgar och
cykelhjälmar sägs nästan inget alls. Eftervärlden bestämmer med
backspegeln vad som ska kallas design och förbli snyggt och åtråvärt.
Formgivaren
har en annan uppgift, att avläsa tidens önskemål och forma dem till
något säljande. Det har har varit en av Carl-Arne Bregers starka sidor.
"Tack så mycket, brukar jag säga", skrattar han bakom ratten när vi
passerar ännu en cykel med "Rex"-sadeln därbak.
Varje såld stol ger
honom nästan fyra kronor i royalty. Sitsen har sålt bra sedan 1976.
(PE 2003)
|
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar